PHA! vad trodde jag egentligen, att jag kunde hålla mig borta härifrån? 

 

Jag hade en såndär morgon. Ni vet när man vaknar och allt bara känns fel, fel & fel. Irriterad på sambon för att jag inte känner mig uppskattad, för att lägenheten är skitig och bara är allmänt missnöjd. Sen vaknar sambon, märker att jag är på dåligt humör, han frågar varför. Sedan sätter han igång en rensnings- och städdag här hemma, kramar mig extra mycket och är sådär söt. Genast känns allt mycket bättre.

 

Måste han vara så jävla perfekt när jag bara vill skrika av mig på någon? Det går liksom inte att bli arg på den här mannen. Han vet precis hur han ska hantera mig, kanske lite mitt fel också då jag berättat för honom hur jag fungerar. Det är väl smällen jag får ta av att ha ett väl fungerande förhållande. 

 

För övrigt så har vi rensat ur varenda liten chabby chic - grej här hemma. Inte för att vi hade så mycket dock men jag orkar bara inte se EN ENDASTE vitmålad möbel eller chabby chic prydnad igen i hela mitt liv!!! Är så jävla trött på det.