/ Aidas hjärna /

Var det verkligen så enkelt?

Jag tror att jag har kommit på något idag, eller precis nu, som löser min livsgåta.
Något som bekymrat mig länge.
Något egentligen så självklart, varför såg jag inte sambandet innan?!

Jag måste tillåta mig själv att få känna ibland. Men jag är så Jävla rädd för att bli ledsen.
För när jag blir ledsen, blir jag Riktigt ledsen, och det säger jag inte bara.
Jag slutar fungera som människa och överlevnadsreserver sätter igång.
Fly eller fäkta-instinkter väcks.
Jag är så rädd för att bli ledsen att jag byggt en mur runt mig med tak över.
Saker har landat därpå istället för på mig.
Och när taket brister, finns ingen återvändo.

När jag sorterat ut, bearbetat och kastat ut all fallen skit, ser jag något,
som ett korn. Svaret.
Var det verkligen så enkelt?

Som jag kan se nu, kretsar allt jag gör, hela mitt liv, kring detta lilla korn.

Du förbannade fina lilla korn,
efter 3 år hittade jag dig din jävel,
väx nu till en blomma eller försvinn.

Jag har rensat klart.

#1 / / Lina:

usch, att hitta det är på gott och ont tyvärr. ibland känns det så bra för då kanske man kan få rätt på det, dock får jag aldrig det själv och då är det nästan bättre att inte veta.
du är vacker förresten.

Svar: Jo det är ju så, känns ju som ett helt nytt kapitel måste få börja, men den här gången får jag ha Dat vid min sida, då känns det lite bättre :)Tack fina Lina! :D
Aida Lazarian